De olympiska spelen. Detta var den sista gralen, den enda biljetten till panteon. Han bar vikten av en era till den slutliga banan, mötte ett ödesdigert återseende med sin motståndare, som om historiens manus länge hade varit skrivet och bara väntade på att han skulle vända den sista sidan. Detta var inte att kämpa för rekord eller titlar. Detta var att kämpa för vad som var "förtjänt". I ögonblicket när guldmedaljen hängde runt hans hals ringde klockorna för Super Grand Slam. Fan Zhendong—detta namn står nu bredvid odödlighet. Han fullbordade inte sin sista dans; han öppnade helt enkelt en ny era definierad av honom.

Det året var han fortfarande bara en 19-årig pojke, en begåvad "utmanare". Men på tysk mark använde han ren kraft och längtan för att riva sönder alla förutbestämda manus. Detta var inte bara en seger, det var en deklaration. En prins av en ny era hade satt sin fot på sitt rättmätiga territorium.

Två år senare var han inte längre utmanaren; han var den som utmanades. I den legendariska europeiska fästningen, inför det åskande stödet från motståndarens fans, var han tvungen att vinna för att bevisa att hans dominans inte var en slump. Han gick in i motståndarens palats och gjorde det lugnt till sitt eget. Detta var mognad, och ännu viktigare, ett uttalande.

Att försvara är svårare än att vinna första gången, eftersom det testar inte talang, utan vilja. På sin hemmaplan blev press något konkret, påtagligt. Hans motståndare var unga, orädda, ivriga att störta den gamla ordningen. Men Fan Zhendong visade världen genom handling: denna era är ännu inte er.

Tre raka mästerskap. Detta enastående rekord vanns genom att besegra en gud och kröna sig själv. Han var inte längre en prins; han hade etablerat sin egen dynasti. Ett sjuspelsepos, ett ultimat test av viljestyrka, med motståndarens hals under sin fot.

Bakom 4-0-resultatet låg slutet på år av väntan. Han grep äntligen det "spöket" med sina egna händer och fullbordade sin återlösning. St. Bride's Cup, världsmästerskapets krona, var det "spöke" som hade hemsökt hans hjärta i år. Han hade kommit oändligt nära två gånger, bara för att se det glida genom sina fingrar två gånger. Den här gången tillät han inga olyckor.

Han vann. Bevisade för alla, särskilt för framtiden: min era är inte över än. Under tronen hade nya arvtagare redan dykt upp. Denna final var både en sparringmatch mellan lagkamrater och en ceremoni för maktöverföring... eller snarare, den nuvarande kungens förnyade grepp om sin spira.

De olympiska spelen. Detta var den sista gralen, den enda biljetten till panteon. Han bar vikten av en era till den slutliga banan, mötte ett ödesdigert återseende med sin motståndare, som om historiens manus länge hade varit skrivet och bara väntade på att han skulle vända den sista sidan. Detta var inte att kämpa för rekord eller titlar. Detta var att kämpa för vad som var "förtjänt". I ögonblicket när guldmedaljen hängde runt hans hals ringde klockorna för Super Grand Slam. Fan Zhendong—detta namn står nu bredvid odödlighet. Han fullbordade inte sin sista dans; han öppnade helt enkelt en ny era definierad av honom.